accordingtofrankie

Idag är det tre år sedan min mormor dog. Min underbara fantastiska mormor. Det går inte en dag utan att jag saknar henne. Allt vi gjorde tillsammans. All kärlek hon gav. Under hela min uppväxt.

Jag var hos mormor och morfar nästan varje helg och sov där när jag var liten, och var väldigt ofta där och hälsade på, eftersom de bodde så nära min högstadieskola. Jag och mina kusiner har nästan bott där tillsammans, och varit ute i deras sommarstuga fler gånger än jag kan räkna. Och hon kallade mig nästan alltid för pian, ni vet man kan säga "hej lilla pian", så sa hon alltid. Och jag kände mig så speciell. Men sen blev hon sjuk, och blev sämre och sämre. Hon höll ut många år och kämpade med alla cellgifter och provtagningar. Tillslut orkade inte hon eller kroppen mer, och hon somnade in i stillhet i sin lägenhet. Idag för tre år sedan.

Sista gången jag träffade henne när hon levde minns jag väldigt starkt. Jag får tårar i ögonen bara jag tänker på det. När jag kom hem till hennes lägenhet satt mamma, mina två kusiner och min morbror där. Mormor låg i sin säng, och sov, okontaktbar. Hon svarade inte på tilltal eller något annat sätt att ta kontakt på. Under hela tiden jag var där. Men sen när jag skulle gå, gick jag fram till henne och lutade mig ner och sa hej då till henne, för jag trodde att det var sista gången jag såg henne i livet. Jag pussade henne på kinden och berättade hur mycket jag alltid älskat henne och att jag kommer sakna henne. Då öppnar hon ögonen och tittar in i mina ögon, tar tag i min hand som ligger bredvid hennes på sängen, trycker den och säger "Hejdå pian", släpper min hand och blundar igen, som om ingenting hade hänt.

Det var det finaste avslut jag kunde få.