accordingtofrankie

Jag har nu läst ut den sista boken i Harry Potterserien. Och jag kan bara säga en sak; förlåt alla ni som förut sagt att jag skulle läsa böckerna, då jag har vägrat och sagt att trollkarlar är töntiga, att jag inte tänker läsa dem bara för att alla andra gör det.

Men nu har jag läst färdigt dem, och jag ångrar varje ord jag någonsin sagt som är minsta negativa till denna starka karaktär. Hela berättelsen är helt fantastisk, med alla personbeskrivningar, konflikter, interna skämt, alla vänskaper och fiender. Sedan juli månad har dessa karaktärer blivit mina närmaste vänner, och det känns som jag står dem närmare än någon annan jag känner.

Jag kommer ihåg i våras när min svensklärare Sofie sa till mig; Jag avundas dig som har hela äventyret och serien framför dig. Jag förstår nu vad hon menade.

För samtidigt som berättelsen är grym och hemsk, är den vacker rätt igenom. En feel-good-serie, som man stundtals har ångest emot, men som alltid spricker upp i ren och skär glädje. Jag har under serien varit ledsen, glad, förtvivlad, ångestfylld, skrattat så jag storknat, gråtit så jag inte vetat var jag ska ta vägen och varit så rädd att jag halvblundat när jag läst för jag inte vetat om jag vågar läsa vidare.

När en författare lyckas få in alla dessa känslor i en bokserie, då har författaren lyckats. Och det är därför Harry Potter är älskad av majoriteten. Och nu även av mig. Det är därför jag vill be självaste Harry Potter om ursäkt för mitt tvivel, och från och med nu ingå ett avtal med mig själv att inte döma i förväg.

Jag menar, tänk vad jag hade gått miste om, om inte Elin hade övertygat mig om att läsa serien..?